Nedan återges inledningen till den nu avslutade fjärde delen i min släktkrönika. Det blev tyvärr en helt annan långt tristare avslutande historia, än jag trodde när jag började skrivandet…

Förord

Mitt huvudämne är: Framtida sysselsättning med tillhörande fördelningsfrågor. Mitt yrkesliv var att förutse troliga skeenden i framtiden, från mitt första jobb att utifrån industrins storlek i världens större länder bedöma svenska export- och etableringsmöjligheter. Alltsedan dess har jag haft ett ben ca 10 – 20 år i framtiden, den tidsram som rätt säkert då kunde förutses.

Långt senare fastnade mitt andra ben i historien, när jag skrev en krönika om min släkts historia från 1400-talet och framåt i Umeå älvdal. Därför kallar jag mig idag historiker och framtidsforskare. För historien tycks upprepas, och Krönikans tredje del om 1900-talet och mitt yrkesliv, har jag, inspirerad av Stockholms blodbad 1521, kallat “Scener från en framgångsrik industrinations avrättning”. 

Jag motiverar mitt ordval ”avrättning” med att det var politiska beslut (likt 1521) som 1970 – 90 orsakade döden, och inte några naturliga orsaker. Den sista avslutande delen i krönikan skulle handla om absolut senaste tillgängliga synpunkter och slutsatser kring Sveriges möjligheter 10 – 20 år framåt i tiden vid skrivandet av avslutningen.

Utifrån ovan tankar skrev jag den 23 april 2016 ovan text i mitt första inlägg i min Facebook-blogg ”Var finns framtidens svenska jobb”.

Därefter har jag under fem års sökande av fakta, analyser och eget skrivande, blivit alltmer förfärad över avsaknaden av svensk debatt om framtidsfrågor i allmänhet och sysselsättning i synnerhet. För mig verkar det som dessa ämnen är tabubelagda, men vilka som genomdrivit den svenska bannlysningen, vet jag inte.

Likväl måste jag nu här avsluta min krönika och kan då bara redovisa vad jag funnit. Så fortsättningen ger det bistra konstaterandet att jag inte funnit något svar, trots fem års tappra försök med bl a över tusen personligt adresserade mail och tio tusen dito tweets. Jag konstaterar mitt misslyckande och överlåter till andra att tolka orsakerna till detta.

Jag har alltid avskytt att misslyckas, men inser att denna gång kan jag bara erkänna. Jag har misslyckats. Totalt. Alla mina försök har slutat i fiaskon, och felet kan bara var mitt eget. Jag måste helt ha missat någon väsentlig faktor. Det är idag ett svenskt modeord, att vara naiv, men jag giller inte den ursäkten heller. Ändå finns tvivlet: Har jag varit för naiv?

Ovan är de finledande meningarna i den nu skrivna avslutande fjärde delen imin släktkrönika, som blev ca 600 sidor, långt mer än jag kunde ana när jag startade skriva. Jag har haft förmånen att få uppleva ett fantastiskt liv,

…

.

Svensk tystnad om vad sker i resten i världen är idag närmast total. Allmänt anses att risken för eliminerade jobb i Europa handla om tiotals miljoner, vilket får stora konsekvenser. Ofta undrar jag: Varför denna totala svenska tystnad?

Är det för att resultaten blir så negativa och kan skapa en oro hos människor; så stor att det svenska etablissemanget inte tror sig kunna hantera den. Jag skrev tidigt på Facebook om Fårskockens Logik, där den svenska fårskockens herde, var en falsk sådan, och ingen äkta fåraherde utan ett vanligt får, som hade klätt ut sig till herde.

Därför går det dåligt för den svenska Fårskocken att hitta nya gröna betesmarker. Det verkar inte finnas ledarskap, oavsett vem som tar makten. Bara nya fårskallar.

Och då blir ju det svenska demokratiska systemet dödsdömt, vilket inte heller kan sägas. Men något är ändå fel. Allvarligt fel till och med, och hur det ska lösas i Sverige vare sig begriper eller vet jag.

Jag har i stället lagt ner åratal av arbete på att hitta svar på frågan om framtidens jobb.  År 2016 skrevs de första inläggen (50 poster) på svenska, vilket ledde till nr 2 år 2017; en helt ny bättre bok på engelska för att se utländsk reaktion på det jag skrev, och samtidigt förbättra innehållet.

Denna bok översattes och uppdaterades till svenska 2018 och användes i mina kampanjer 2018 -19.  Mina källor har alltid varit enbart globalt erkända kunskapsföretag som McKinsey, Bain, PWC, KPMG, globala företagsjättar, erkända oberoende universitet som MIT, Boston, Harvard osv. Jag använder ibland (för nya upptäckter) även seriösa forskares och uppstarters fakta eller etablerade stora företags lanserade tekniska lösningar och produkter.

De svar jag funnit är skrämmande, men de har samtidigt gett mig kraft, att trots mina misslyckanden, att fortsätta söka svar på den svåra frågan: Var finns framtidens svenska jobb? Jag inser ju, att mina barnbarns framtida möjligheter nu hotas av dessa pågående tekniska skeenden i vår omvärld.

Jag hade länge inga tankar om, att på egen bekostnad, lägga ner så mycket tid till research för ett PM jag till slut insåg att få i svenskt etablissemang verkade vilja läsa. Det borde ju trots allt finnas gott om forskare i Sverige, som på heltid ägnar sig åt Framtiden, betalda av offentliga eller privata anslag.

Men när jag efter några år insåg, att svensk forskarvärld verkade vara fylld med eviga optimister som trodde sig med egna innovationer på nya områden kunna erövra ära och annat i världen, och att ingen i Sverige tänkte beskriva vad jag såg, startade jag arbetet.

Jag har här hunnit till version nummer fyra efter över fem års tappra försök att greppa detta enorma ämnesområde. Jag hoppas ju ändå, att på något sätt, kunna få ihop mitt stora material till något även lekmän kan förstå och ha behållning av.

Men emellanåt har jag tänkt: Varför fortsätter jag med detta? Sanningen är enkel. Jag gör det för min egen skull, därför jag vill inte svika mina barnbarn. I ett kinesiskt TV-program om Kinas kulturevolution, såg jag två barnbarn fråga sin farfar: ”Varför gjorde du ingenting, farfar? Du såg ju hur människor försvann i Kina.”

Farfaderns undanglidande försvar fick mig att lova mig själv. Mina barnbarn ska alla fall veta att jag försökte upplysa etablissemanget i Sverige om vad jag i många år sett komma. Så allt jag gjort de senaste fem åren finns dokumenterat, när jag här nu för fjärde gången stuvar om och uppdaterar mitt material, för att på nytt försöka skriva min avslutning på den släktkrönika jag började med för 20 år sedan.

Fem års erfarenheter av hur Sverige verkligen fungerar har gjort mig luttrad. Jag inser vidden av alla mina tidigare misslyckanden. Jag tvivlar på att jag orkar göra om detta en femte gång. Så mina erfarenheterna från dessa gångna fem år kan tyvärr bara summeras med sorgsna ord.

Jag tycker här inte synd om mig själv, som fått ett fantastiskt liv. 

Jag vill bara att mina barnbarn ska få leva lika bra liv.